3-5 juni - Silverleden, eller i alla fall delar av den

"Vill du vandra Silverleden med mig över nationaldagshelgen?" frågar jag Stålmorsan.

Då har jag sett Silverleden kortfattat omnämnd någonstans och känt det rycka i vandrarbenen.

"Självklart", svarar Stålmorsan.

Lördagen 3 juni ankommer vi med buss till Hällefors, fixar en karta i turistbyrån och hittar leden. Vi vandrar medsols så vi har fått rådet att gå till kyrkan och sedan ta till vänster och hitta Krokbornsparken. Bingo. Här ser vi de första orangea markeringarna. Vädret är väl inte optimalt, och jag har sett på SMHI att det ska bli en del regn, men hur illa kan det bli?

Ganska illa, men av helt oväntade anledningar.

Det fina med mindre samhällen är att naturen ligger så nära. Efter tio minuters promenad från samhället är man mitt ute i skogen. Man kan kanske på sin höjd höra bilar på någon väg i närheten, men slår man dövörat till kan man lika gärna vara ute i vildmarken. Precis så är det på Knuthöjdsmossen, där vi tar en kort paus innan stigningen till Saxeknut. Det här är spängernas förlovade land, mitt över en vidsträckt mosse med en sjö intill, prickig med små och briljant vita hjortronblommor som växer en och en på den rödgrönbruna mossmarken. I sjön finns två små holmar, och där simmar en knipa med sina ungar.

Spänger. Älskade spänger.

Stigningen till Saxeknut är en föraning om hur resten av vandringen kommer att bli. Markerna är otroligt fuktiga så rötter och stenar är alldeles glashala. Dessutom går det brant uppåt och varken Stålmorsan eller jag är någon bergsget direkt. Saxeknuts skärmskydd är ett riktigt välkommet avbrott och vi tittar ut på det vita regndiset med varsin macka med tubost i handen. Man kan skönja en fin utsikt, men det är för disigt för att se bra. Istället skämtar vi om hur gamla och skröpliga vi är och skrattar ordentligt.

Saxeknut är ett finfint skärmskydd, men det finns inget vatten i närheten så det behöver man tänka på om man vill stanna här en längre stund.

Vi stretar på mot Svenstjärnen. De första lämningarna från bygdens tidigare gruvdrift börjar dyka upp, och vi går mellan slagghögar och varningsskyltar på smala stigar. Jag har tidigare vandrat på Höga Kusten och Sörmlandsleden, och Silverleden skiljer sig en del från dem. Dels får jag gå på mina första nätklädda spänger (förhindrar att man halkar, super!), men stigen är väldigt smal. På sina ställen tränger sig ljung och blåbärsris på, så pass att man nästan får kämpa sig fram. Dessutom är det väldigt sankt här, och mina skor, ja … börjar läcka in. Höger läcker mer än vänster, dessutom. Nu har jag dubbla merinostrumpor och håller mig fortfarande varm, men det här väntade jag mig inte av mina vandringskängor. Jag tvivlar att det har med dålig kvalitet att göra, och skyller på att jag nog inte har impregnerat dem ordentligt.

När vi kommer fram till Svenstjärnens skärmskydd är det svalt och fuktigt i luften. Jag får av mig strumporna och tar på mig lägerstrumporna (jättetjocka merinosockor med frottéinsida) och så slår vi läger. Till middag blir det pasta, pesto och bacon och med varm mat i magen är stämningen på topp. Vi kan njuta av utsikten över Svenstjärn och de regntunga skogarna. Till Stålmorsan fixade jag två paket Grower’s Cup Coffee på ett infall och hon testar det första efter maten. “Bryggkaffe på hajk, vilken lyx!”

På morgonen vaknar jag ohemult tidigt. Linerstrumporna hade jag i lägerstrumporna, och tjockstrumporna mellan tröjorna medan jag sov, och allt är nu torrt. Jag tittar ut och ser två möss ur skärmskyddets fasta bosättning skynda ur synfältet, och sedan höjer jag blicken och ser ut över sjön, och dimman.

När Stålmorsan krånglat sig ur sovsäcken är det en enda röra av disk, vattenfiltrering, ihopplock och “måste bara” innan vi kommer iväg. Målet idag är Nätsjöns vindskydd, och vi kämpar på igenom regn, till synes ogenomträngliga blåbärsris, tallskog och blöta pölar. Dagen består också av fler stigningar som ingen är vidare sugen på i det här vädret. Hur halt är det? Så halt att Stålmorsan drattar inte mindre än tre gånger på hela hajken. Vid Bryngelbäckens skärmskydd käkar vi lunch (potatismos och köttfärs med rostad lök). Några fina bilder blir det längs vägen.

Vi passerar Svartälven och tar oss upp på Stolleberget, vilket innebär en stigning genom väldigt vacker natur. Vissa tallskogar ser annorlunda ut. Det är inte gråsvart och brunt och blåbärsrisgrönt, utan tallarna står höga och raka som svarta pelare på ett golv av grön mossa. Det ser nästan overkligt ut, och stigningen till toppen är riktigt trevlig. Nu har det dessutom klarnat så pass att man får se en del av landskapet där uppe, och vi sätter oss på bänkarna och tar en godispaus.

Här börjar kanske det mest intressanta området, ifall det är gruvnäring man är intresserad av. Här hittades nämligen det första silvret i området av Göran Simonsson. Därefter öppnades flera andra gruvor i närheten, och silverfyndigheten här blev den näst största i Sverige efter Sala silvergruva. Landskapet är ordentligt inhägnat eftersom det är gruvhål till höger och vänster. Jag kan inte låta bli att titta på varenda ett eftersom jag har en morbid fascination för den historia de representerar och vad som kan döljas under ytan där nu. Det finns gruvhål i Sverige som man dykt i och hittat bilar staplade på hög, och tunnor med okänt innehåll.

Mycket uppskattat var de trespråkiga faktaskyltarna som fanns uppsatta vid silvergruvan. Där kan man läsa om straffet för att till exempel svära i gruvan, gruvarbetarnas arbetsdagar och villkor och hur man på den 1600-talet bröt malm.

Den stora pelaren till höger är gråberg, och det jobbade man sig runt hellre än att bryta sig igenom.

Vi fortsätter, upp till Silverknuten. Stigningen börjar rätt snällt över ett kalhygge och en äng men mot slutet urartar det till en regelrätt klättring de sista trettio-fyrtio höjdmetrarna. Jag måste erkänna: det var rätt obehagligt i branten med tanke på hur halt det var, men det gick. Vi hade vandringsstavar och det hjälpte verkligen att ha fyra punkter i marken.

Sista biten var det brantare än så här.

Här uppe finns utkikstornet, men eftersom det hällregnar är ingen särskilt intresserad. Nätsjön hägrar och vi pressar på efter en kort paus under en gran.

Utkikstornet uppe på toppen. Det var inte utrustat med tak och stegens metallpinnar var antagligen hala. Vi höll oss på marken.

Vid Nätsjön har ett par vandrare med ett genomblött tält redan lagt beslag på skärmskyddet, och hellre än att dela skärmskydd sätter vi upp vårt tält på den nordöstra udden. Här är det helt fantastiskt fint. Undervegetationen är tjock och blir extra vaddering under liggunderlagen, och ute vid vattnet finns det en sorts stenstrand där vi hittar kolrester efter tidigare grillningar. Det är alltså lösa stenar och inte stenhäll, så man borde kunna grilla här med gott samvete. För vår del så regnar det för mycket och vi saknar bränsle, och vem vill sitta under öppen himmel i regn? Hade det inte varit för vädret så hade allt varit perfekt. Som det var nu är jag på dåligt humör för att jag hade hoppats kunna torka mina strumpor vid en eld i skärmskyddet. Istället får vi kura i tältet och "går och lägger oss" vid halv nio. Middagen med tortellini, chorizo (sådan som kan förvaras i rumstemperatur) och carbonara-sås värmer i alla fall gott. Regnet smattrar ihållande på tältduken.

Den här utsikten hade jag större delen av kvällen.

Dimma över berget på andra sidan.

Jag hade utbytt några ord med paret i skärmskyddet, och de sa att de skulle avsluta imorgon och åka hem för en vilodag innan det var dags att börja jobba igen på onsdag. Den tanken kändes mer och mer lockande. Många olika saker - väder, läckande skor, tuff terräng med mera - gjorde den här vandringen rätt jobbig, och vi hade hur som helst svårt att planera in den sista natten ute. Antingen skulle vi få en jättekort eller jättelång vandring ner till Sundsudden, som var sista stoppet innan hemresan. Och jag ville bara ha torrt på fötterna.

Innan vi somnar bestämmer vi oss för att gena vid den första bilvägen norr om Nätsjöns skärmskydd, och sedan ta grusvägarna ner till civilisationen. På så vis slipper vi stigningarna, vätan och tallskogen och kan ta en bildskönare väg längs större delen av sjön Norr-Älgen ner till Hällefors, även om det innebär att vi lämnar leden.

Första tältnatten på många år för min del. Stålmorsan har sitt liv s första tältnatt.

Stålmorsan vaknar halv fem, och jag kraxar fram ett godmorgon vid fem ungefär. Då har hon redan fått i sig kaffe. Ungefär sex på morgonen svarar ett tranpar från myrmarken i Nätsjöns sydöstra hörn. Uppståndelse! Vi står länge och tittar på dem, även om de är så små på det här avståndet att vi bara ser två grå prickar. Lite senare får jag i alla fall heja på en lom som simmar förbi bara sju meter bort, som för att kompensera för de asociala tranorna. Självklart är kameran inte med.

Naturen här uppe är betydligt torrare än söder om Bryngelbäcken. Söder om Bryngelbäcken är det otroligt sankt i stigarna, men här är det mestadels torr tallskog som gäller. Regnet måste dräneras fort ner i marken och det finns nog inte samma förutsättningar för markväta som söderöver. Skillnaden är tydlig för mina vattenindränkta skor.

Den här sista vandringsdagen är en ljuvlig avslutning på vårt blöta äventyr. Vi viker av på den blå leden norr om Nätsjön men följer sedan bilvägen när den viker av söderut. Vid Dammtjärn tar vi paus och där tittar solen fram för första gången på två dagar. Vi nästan springer fram till stället där den skiner, och står där och soldyrkar som galna tills den går i moln.

Dammtjärn.

Bänkar är utställda runt hela tjärnen. Här sätts det ut ädelfisk varje vecka läser vi på en skylt, så vi antar att bänkarna är till för sportfiskarnas skull. Hur som helst är det en jättefin liten sjö och jag kan verkligen rekommendera en matpaus här om man har vägarna förbi. Det finns även ett skärmskydd med en klotgrill vid vägen, ett halvt stenkast från sjön.

Nästan hela vägen ner till Hällefors får vi besök av solen. Först en glimt och sedan mer ihållande. På Sundsudden skiner den hela tiden och vi har en fantastisk brunch med de sista mackorna, lite müsli, kaffe och te. Sundsudden är en jättevacker plats med sandstrand runt nästan hela udden, ett fint skärmskydd och vacker utsikt. Vi lovar varandra att vi ska komma hit igen.

Första gången vi ser solen på mer än 48 timmar.

Soldyrkare.

5 av 5 möjliga i betyg. Stålmorsan är van vid att få snabbkaffe på hajk, så det här är lyx.

Vägen längs med sjön Norr-Älgen.

Det var grodtätt i området.

Med undantag för en rejäl men tillfälligt skur har vi en finfin promenad in till Hällefors. Här letar vi upp Café Christina som är inhyst i Pizzeria Espana, och där tar Stålmorsan en räkmacka (vilken metafor) och jag en ciabatta. Det måste vara världens godaste ciabatta, men efter en hajk känns all lagad mat med färska ingredienser som världens godaste. Sedan fixar jag biljetter hem, vi slänger våra sopor och tar den här bilden innan himlen fullkomligt öppnar sig, bara tio minuter innan bussen kommer:

När vi åker hem är det som om vi lämnar det dåliga vädret, för bara en stund efter att vi lämnar Hällefors så kommer solen fram, och stannar. I Örebro är det nästan inte ett moln på himlen och på kvällen kan jag torka tältet utan problem. Hemma hos Stålmorsan avslutar vi med lyxpizza, dusch, torra fötter och massor med te och godis. Ännu en minnesvärd hajk avslutad.

God tur!